על נהרות בבל

[The Subsiding of the Waters of the Deluge av Thomas Cole]

המבול (hamabul) är hebreiska för översvämningen/störtfloden och referar till den välkända myten i Sefer Bereshit där Hashem, besviken på sin skapelses ondska, beslutar sig för att utrota allt liv. En man vid namn Noach väcker dock sympati hos Hashem som förskonar Noach med familj (samt en hel del djurarter). Även de som aldrig någonsin läst Tanakh brukar vara någorlunda bekanta med denna historia, men hur många vet egentligen att denna myt är allt annat än unik och delar väldigt många element med Sumeriska och Babyloniska föregångare?

Flodmyter återfinns i många kulturer och religioner runt om i världen -- ta till exempel den indiska myten om Matsya, den grekiska myten om Deucalion (det finns rent tekniskt sett tre stycken grekiska flodmyter) och den Mayanska myten om stormguden Huaracans Stora Översvämning (som även har en del roliga likheter med myten om מגדל בבל -- migdal bavel). Det finns lite olika teorier om ursprunget till dessa historier. Det finns de som tror att de skapades för att förklara varför man kunde finna kvarlevor och fossiler från fiskar så långt inåt land och till och med uppe i bergen (man vet att bland annat eqyptier, greker, romare och kineser funnit och noterat fynd av detta slag). Andra tror att de är överdrivna vittnesmål gällande forntida översvämmningar. Sedan har vi förstås de kristna kreationisterna som på fullt allvar tror att hela jorden faktiskt översvämmades, en teori som saknar all logisk grund och motsägs av allt som kan kallas för fakta.*

Ki'engir - Sumer

Det är osäkert exakt när 'det svarthövdade folket' (ùĝ saĝ gíg-ga -- som sumererna kallade sig själva) kom till Mesopotamien, eller för den delen var de kom ifrån (deras språk var ett isolatspråk och deras myter nämner inte deras ursprung), men man vet att de var väl etablerade i området vid 4000-talet före den kristna tideräkningen. De skapade långt före grekerna och romarna en väldigt sofistikerad högkultur vilket gör att området (Mesopotamien -- tvåflodslandet) ibland kallas för civilisationens vagga.

Den kunskap som vi idag har om sumerernas traditioner och myter baseras främst på skrifttavlor från Urs tredje dynasti, även känd som den sumeriska renässansen (1900-1800-talen före den kristna tideräkningen). Dessa skrifttavlor är i allmänhet fragmentariska och saknar ofta viktiga delar. Detta kopplad med den bristfälliga kunskap man har om det sumeriska språket har gjort det väldigt svårt att översätta dem.

På en av dessa skrifttavlor (som förvisso är något yngre än Urs tredje dynasti) som ibland benämns 'Eridu Genesis' finns den sumeriska skapelsemyten nedtecknad. Den nämner hur gudarna skapar de 'svarthövdade' och djuren, samt hur de första städerna grundas. Värt att notera är att det på denna skrifttavla även finns en sumerisk flodmyt nedtecknad. Eftersom den saknar stora delar är det svårt att få ett ordentligt sammanhang i texten, men det man kan utröna om man läser den är följande: Gudarna har av någon okänd anledning beslutat att förinta människorna, men kungen och gudugprästen Ziusudra (zi-ud-zura) varnas av en av gudarna (osäkert vem, men mycket tyder på att det var Enki) genom att denne talar till en vägg (!). Ziusudra bygger en båt och lyckas således överleva den storm som varar i sju dagar och sju nätter och översvämmar jorden. När stormen är över och solguden Utu framträder så öppnar Ziusudra båten, nedfaller inför gudarna och offrar oxar och får. När vattnet sedan försvunnit lämnar djuren båten och Ziusudra nedfaller inför himmelsguden An och gudarnas ledare Enlil, som ger honom evigt liv och låter honom bo i Dilmun för att han räddat djuren och människosläktet.

Babilu - Babylon

Babylon var en stadstat som grundades av de semitisktalande amoréerna vid mitten av Eufratesområdet vid 1700-talet före den kristna tideräkningen. Babylonierna övertog i stort sett den sumeriska civilisationen med dess kulturella institutioner och översatte flera av de sumeriska myterna och gjorde dem till sina. De viktigaste sumeriska gudarna fick nya semitiska namn samtidigt som helt nya gudar introducerades. Babyloniernas ursprung som ett herdefolk samt tidens politiska situation gjorde dock att myterna fick en något annorlunda -- ofta mer pessimistisk -- ton. Moral och rättvisa samt funderingar kring livet och döden var betydligt mer framträdande temata i de balyloniska myterna än i deras sumeriska föregångare. Babyloniernas nationalgud var Marduk.

Sedermera övertogs Babylon av Assyrierna som i stort sett kopierade den Babyloniska kulturen och dess myter -- fast de ersatte dock ofta Marduk med sin egen nationalgud Ashur. Efter århundranden av Assyriskt styre revolterade Nabopolassar och upprättade det så kallade neo-babyloniska eller kaldeiska riket på 600-talet före den kristna tideräkningen. Hans son, Nebuchadnezzar II var den som intog Jerusalem och förstörde Bet Hamiqdash. Förhoppningsvis blir ett längre inlägg om Babylon aktuellt i någong gång i framtiden.

Nåväl, tillbaka till det här med myterna. Den babyloniska flodmyten finns i två varianter; en äldre och en nyare. Den äldre finns dokumenterad i Atra-hasiseposet som i likhet med "Eridu Genesis" innehåller både en skapelsemyt och en flodmyt. I den här varianten berättas det att gudarna skapar människorna så att de skall bära deras ok. Men i och med att människorna förökar sig och blir allt fler så stör deras "liv och kiv" gudarnas frid. Enlil sänder plågor i form av farsot och svält för att minska befolkningsmängden men stoppas av Enki som instruerar Atra-hasis (den ofantligt vise) hur han skall motverka Enlils plågor. Enlil blir rasande när hans plan misslyckas och bestämmer sig således för att dränka mänskligheten med en väldig översvämning istället. Han får de andra gudarna att svära lojalitet till honom för att försäkra sig om att lyckas. Enki varnar dock ändå Atra-hasis i en dröm, men för att inte förråda Enlil så talar han inte direkt till Atra-hasis utan till en vassvägg. Atra-hasis får tydliga instruktioner om hur han bör gå till väga genom sagda diskussion mellan gud och vägg. Han skall bygga en båt och fylla den med sin familj samt olika djurarter. Översvämningen kommer och alla drunknar förutom de som befinner sig i Atra-hasis båt. Gudarna och särskilt modergudinnan blir bekymrade över förstörelsen. När vattnet sjunkit undan så offrar Atra-hasis till gudarna. Enlil blir rasande över att han återigen blivit lurad. Enki påpekar dock hur viktiga människorna varit för dem och att Enlil gått för långt. Han säger till Enlil att begränsa sin vrede och bara straffa dem som förtjänar det, medan han själv skulle se till att undvika överbefolkning på jorden. Enki påbjuder därefter existensen av ofruktsamma kvinnor, särskilda kategorier av barnlösa prästinnor och barnadödligheten personifierad i form av en barnarövande demon. Atra-hasis belönas därefter med evigt liv.

Den nyare versionen återfinns i det välkända Gilgamesheposet (eller rättare sagt; i vissa, nyare versioner av Gilgamesheposet). Efter att han förlorat sin älskade vän Enkidu söker Gilgamesh få evigt liv. Han hör talas om Utnapishtim (den avlägsne), som var den enda överlevande från den stora översvämningen och således belönad med evigt liv. Denne man levde (kommentar: undrar om man verkligen kan använda preteritum här. Han var odödlig och förevigt förpassad/priviligierad att bo vid världens ände. Tål att tänkas på) i Dilmun. Efter en strapatsrik resa till världens ände träffar Gilgamesh denne Utnapishtim och får höra hans historia. Denna berättelse påmminer i mångt och mycket om historien om Atra-hasis men vissa skillnader finns. Den är också den flodmyt som ligger närmast den judiska.

Gudarna beslutar vid ett möte i Shuruppak att dränka människorna i en stor översvämning. Alla gudar får svära en ed för att visa att de accepterar beslutet. Det är även denna gång Enki (fast här kallas han Ea -- se det där om att gudarna fick semitiska namn) som varnar hjälten genom att tala med en vägg (för att inte bryta sitt löfte till de andra gudarna). Utnapishtim får förklarat för sig hur han skall bygga sin båt och vad han skall säga till sina grannar och stadens åldermän -- nämligen att han skall bo med Ea i djupet. Sedan berättar den odödlige hur han byggde sin båt. På signal av guden Shamash (semitiskt namn för solguden Utu) går han in i båten och förseglar den. Sedan börjar en redogörelse av hur olika gudar börjar härja jorden med stormar och att det går så långt att till och med gudarna själva blir rädda och hukar sig för stormen "likt hundar". Ishtar grips av ångest och bryter i en klagosång och de andra gudarna instämmer. Efter sju dagar lugnar sig stormen och Utnapishtim vågar sig ut. När denne ser att landskapet är "platt som ett tak" och att alla människor blivit till lera (föreställningen att människorna skapades av lera är väldigt vanlig i mellanöstern och återfinns även i den judiska traditionen) faller han ner i gråt. När han sitter där och begråter världens öde får han syn på en kulle som sticker upp ovanför vattenytan. Vid denna kulle som kallas Nitzir lägger han till och skickar iväg en duva. Duvan vänder dock tillbaka. Han skickar då en svala men samma sak händer denna gång. Han skickar då en korp som inte kommer tillbaka. När fågeln inte återvänder till honom lämnar han båten och offrar till gudarna som flockas till offergåvan "likt flugor". Modersgudinnan anländer och beklagar sig över det som har hänt och lägger skulden på Enlil och förklarar för Utnapishtim att denne troligtvis inte kommer att anlända för att njuta av hans offergåva. Enlil anländer dock strax därefter och blir vid åsynen av båten rasande. Han undrar hur detta kunde hända och guden Nimurta säger till honom att det uppenbarligen är Ea som ligger bakom. Guden La ger dock Enlil en reprimand och förklarar att det var Enlil som i och med sina impulsiva handlingar gjorde fel. Han säger vidare åt honom att använda sig av mindre drastiska metoder när han skall begränsa folkmängden. Enlil, som tydligen har förstått vinken går in i båten, drar med sig Utnapishtim och dennes fru och välsignar dem; så att de får evigt liv.

Så?

Som ni kanske märker så har den flodmyt som återfinns i Gilgamesheposet väldigt mycket gemensamt med myten om Hamabul, men det finns också vissa skillnader. En av de saker som jag reagerade starkast på var att gudarna i dessa (mesopotamiska) myter oftast framstår som fruktansvärt själviska och fåfänga. De skapar först människorna så att de själva skall slippa arbeta och försöker sedan utrota dem när de blir för många (!) och stör dem i deras lättja. Att Enlil är så otroligt osympatisk beror dock troligtvis på en politiskt motiverad demonisering av honom, så jag kanske är lite orättvis här. Och sedan; nog för att de är impulsiva, men hur deras gudar ena stunden beslutar sig för att utrota mänskligheten och nästa stund sitter och gråter och beklagar sig över att alla människor är döda är lite irriterande. Att de sedan dessutom skyller hela röran på Enlil -- som trots allt behövde deras hjälp för att skapa störtfloden -- är lite för mycket hyckleri för min smak. Däremot så tycker jag att det här med att Enki (Ea) talar med en vassvägg för att undvika löftesbrott är en rolig detalj.

Med allt detta sagt så är väl knappast myten om Hamabul helt utan sina ögonbrynshöjande ögonblick. Å ena sidan så är Hashem besviken på sin skapelse för att de handlar ondskefullt och inte för att de... är där helt enkelt, vilket är tusen gånger bättre än de sumeriska gudarnas högst tveksamma motivering, men samtidigt så beskrivs Hashem nästan som ett bortskämt barn med en myrfarm. Och det hade väl varit en sak om Hashem faktiskt varit konsekvent och utrotat mänskligheten för att den var ond, men istället så besparar denne Noach och försäkrar mänsklighetens fortlevnad med resonemanget att människorna hur som helst är onda från födseln. Vad var då vitsen med allt detta?

I Talmud förklarar man dock att de människor som levde då var så pass onda att de inte ens skulle dömas på domens dag och att ingen av dem har plats i עולם הבא (´olam haba' ) -- den kommande världen. Detta är, för den som inte är insatt, väldigt drastiskt och dessutom väldigt talande för vilken grad av 'badassery' det handlade om. Så även om de efterkommande generationerna gjorde knäppa saker så var det inte alls lika illa. Vilket i och för sig väcker fler frågor som till exempel vad i hela fridens namn de gjorde! Offrade de spädbarn 24/7? Åt de stuvade människofötter till frukost? Ägnade de sig åt anskrämlig skräplitteratur?

Avslutning

Även om jag fortfarande har svårt att få den här myten att gå ihop med min bild av Hashem så uppskattar jag den för vad den är; en intressant historia och en del av ett urgammalt kulturarv som inte lättsinnigt bör kastas åt sidan. Samtidigt så kan man läsa den som en intressant parallel till dagens miljöhot, där människorna håller på att förinta sig själva genom sitt agerande.

!שלום

P.S: Jag använder mig av den kristna tideräkningen enbart för enkelhetens skull. Jag funderade ifall jag skulle skriva årtalen som 'före vår tideräkning', som jag gjort förut men kom fram till att detta var snäppet värre. Det är fortfarande den kristna tideräkningen det handlar om och den är för fasiken inte min! Jag funderar fortfarande på att ange alla årtal enligt den hebreiska kalendern i fortsättningen men de så kallade "förlorade åren" gör detta en aning problematiskt. Men, men... Det får bli mer kalenderraljeringar vid ett senare tillfälle.

P.P.S: Och förresten; om någon kallar den kristna tideräkningen sekulär i min närvaro igen är risken stor att jag 'gör en Enlil' och går bärsärk.

UPDATE: Det är så klart inte bara i kristna kretsar som man tar Hamabul bokstavligt. Liknande uppfattningar återfinns hos Charedim och Chassidim, samt de Bne Noach som är 'knutna' till Chabad. Att jag glömde att nämna detta var inte avsiktligt och jag rättar nu till detta i den intellektuella ärlighetens namn.

Inlägget handlar inte om den här snubben. Men han är helt okej han också.

Jag vet att jag har utlovat inlägg om demoner, kycklingar och nycklar men av olika anledningar så kommer de förmodligen att... err, 'publiceras'... mer mot hösten. Men här ni får nu som plåster på såren ett inlägg om min favorithälsning שלום עליכם (shalom ´alekhem).

De allra flesta känner till den arabiska (och i förlängningen muslimska hälsningen) السلام عليكم (oftast transkriberat som as-salamu ´alaykum), "frid över er". Men hur många är det egentligen som känner till den hebreiska motsvarigheten, שלום עליכם?

Liksom السلام عليكم har שלום עליכם betydelsen "frid över er" och var förr en vanlig hälsning östeuropeiska ashkenazim emellan, fast då så klart med ashkenaziskt uttal (şolem aleychem). Den korrekta responsen är det omvända עליכם שלום (det finns en hel del intressanta teorier bakom denna till synes meningslösa omkastning).

Jag är osäker på hur pass många som använder denna hälsning i modern tid, men jag vet säkert att det är ovanligt i Sverige. Men det kan vi kanske ändra på?

!שלום עליכם

P.S: Det finns även en sång som heter שלום עליכם. Denna sjungs före man reciterar קידוש (qidush) över vinet på shabbatmiddagen. Sången är en hälsning till de två änglar, en god och en ond, som följer varje jude hem från synagogan på ערב שבת (´erev shabbat).

על נהרות בבל

Om mig

Etiketter

Bloggarkiv

Leta i den här bloggen

Blogglista

Länkar

Bloggintresserade

söndag 22 november 2009

Livet och bloggen går vidare

söndag 16 augusti 2009

תלמוד קרסטבסקי - Krustofskys Talmud

torsdag 6 augusti 2009

המבול - Översvämningen

onsdag 29 juli 2009

שלום עליכם - Frid över er

fredag 26 juni 2009

Tills vidare...

lördag 20 juni 2009

... Och mitt hjärta är i Göteborg

söndag 7 juni 2009

לבי במזרח - Mitt hjärta är i öst